AI mötte konsten på SXSW London

Går det att skapa konst med AI som samtidigt respekterar konstnärernas intressen? Och framför allt: Hur bra blir det? Många konstnärer misstror AI, men lockas samtidigt av möjligheterna. Men var är verken som vågar gå bortom det förutsägbara och använder AI för att säga något nytt eller tänja på gränserna?  

Jag gillar konst, och jag gillar AI. Kombinationen borde vara en match made in heaven, men blir det ofta väldigt förutsägbart. Nu talar jag inte om ”konst” som vi kan prompta fram på beställning, kanske i samma stil som våra favoritkonstnärer – som ofta ser helt själlös ut eller rentav obehaglig (”uncanny valley”). Jag talar om AI-konst av professionella konstnärer. Trots att det borde vara guldläge att utforska gränserna för AI i konsten är resultatet ofta generiskt – med flimrande skärmar eller blippande och bloppande ljudeffekter. 

På SXSW London fanns en hel del AI-konst representerad. Bäst var den som hade något nytt att säga om AI (Herndon och Dryhurst, The Hearth), eller använde AI till sådant som människor inte kan göra (Abramovićs,The Conversation). Ibland blev det väldigt förutsägbart (Roach, Grounding), men lyckades ändå göra ett avtryck (Beeple, Tree of Knowledge).

Här har jag samlat mina intryck av AI-konsten på plats. Men först några ord om varför AI är ett rött skynke för så många konstnärer.

Konstnärerna misstror AI – men använder ändå 

Att kunna skapa konst har varit förbehållet människan i årtusenden. Med generativ AIs intåg är det inte längre fallet. Det finns något provocerande i att maskiner plötsligt kan skapa media. Inte minst bland konstnärer. Än värre är att det inte skulle varit möjligt om AI inte tränats på konst som skapats av människor – utan att de fått vare sig fått erkännande eller ersättning av tech-jättarna för besväret.

Det har lett till en djup misstro mot AI i konstnärsvärlden. En stor undersökning bland brittiska konstnärer visar att 89% vill ha strängare lagstiftning för att skydda upphovsrätten och 22% hade identifierat egna verk som använts olovandes av AI. Förra året gick 22 konstnärer, bland dem världsnamn som Damien Hirst, David Hockney och Tracey Emin, med i en grupptalan för att stämma Midjourney för intrång i upphovsrätten. Inte nog med att deras verk använts utan tillstånd för att träna AI:n, vem som helst kan nu skapa illustrationer i deras personliga stil utan att de får betalt.  

Det är inte bara stora konstnärer som drabbas. En undersökning från branschorganisationen SOA Society visar att 26% av illustratörerna förlorat uppdrag till AI och 37% har fått sänkta ersättningar till följd av prisdumpningen på kreativt arbete som AI inneburit. Samtidigt använder sig två av tio artister själva av AI i sitt skapande, men de gör det i smyg. I alla fall om man ska tro Tonia Samsonova, grundare av exactly.AI – en plattform som skyddar konstnärers upphovsrätt. Enligt henne finns egentligen ingen motsättning mellan AI och konst. Hon uttrycker det: 

“Rätt använt stjäl AI inte idéer – den hjälper dem att växa."  

Den meningen sammanfattar dilemmat. Konstnärerna fruktar AI, men kan inte låta bli att skapa med den. Det är uppenbart att det traditionella kreativa arbetet inte längre är lika lönsamt, när AI kan leverera något som upplevs som likvärdigt, eller åtminstone tillräckligt bra.

AI-körverk som belönar sångarna

Några som inte använt AI i smyg var konstnärerna som ställde ut på SXSW London. Tvärtom hade flera av verken kurerats eller tagits fram speciellt för evenemanget.

Ett av de mer lyckade verken var The Hearth, ett verk av konstnärerna Holly Herndon och Mat Dryhurst som visades på festivalområdets utställning för digital konst LDN Lab. Enligt konstnärerna handlar deras konst om “data empowerment” – att ge kreatörer makt över hur deras data används vilket kändes nyskapande. 

The Hearth är en massiv orgel som spelar AI-genererad sakral körmusik i brittisk stil. Trots att musiken är helt ny låter den som om den skrevs för flera hundra år sedan. 
Konstnärerna samarbetade med 15 körer runt om i landet för att samla in träningsdata till AI-modellen. För att säkra att sångarna får erkännande och ersättning skapade man en modell där alla som bidragit äger en andel i verket och dess intäkter. 

Det är ett konkret exempel på hur AI kan tränas etiskt utan att beröva konstnärerna på deras skapelser. Och utöver det: det var faktiskt bra konst. Musiken var vacker, orgeln storslagen och tanken genuint nyskapande. En påminnelse om att AI kan användas i konsten på ett sätt som känns både mänskligt och meningsfullt.

Abramović AI-konversationer med sig själv

Även Marina Abramović bidrog med ett nytt perspektiv på hur AI kan användas för att utforska det tema hon är intresserad av: livet efter detta. The Conversation, var ett AI-inspirerat verkar skapats direkt för SXSW London, i samarbete med konstkritikern och kuratorn Hans Ulrich Obrist med flera. Verket består av en filmad konversation mellan Abramović, Obrist och en AI-genererad version av konstnären själv – tränad på hennes röst, texter och tidigare intervjuer.

Installationen är en del av Abramovićs pågående projekt att skapa en digital version av sig själv som kan fortsätta “leva” och skapa efter hennes död, vilket är helt i linje med konstnärens larger-than-life persona och dragning åt det ockulta. Syftet med installationen på SXSW menade hon är dock var att ställa de fundamentala frågorna om konst, odödlighet och distribuerat medvetande. 

“Vad händer när konstnärens närvaro försvinner? Hur belyser och berikar den mänskliga skaparen, den artificiella intelligensen och kuratorns vision varandra?” 

Även om AI:n som användes för projektet inte var särskilt avancerad är idén att utforska det existentiella intressant och ett konstprojekt som blir spännande att följa framöver.   

Videokonst i storformat blev gimmick

Den allra största installation Damien Roach’s verk Grounding var tyvärr den som gjorde minst intryck på mig. Roach är en ansedd brittisk AV-konstnär som ställt ut både på Tate Modern och Venedig-bienalen. Hans verkGrounding var en storslagen och ambitiös installation som upptog flera rum i konferensens största lokal, Old Truman Brewery.

Även om verket var visuellt tilltalande presenterade den inget nytt, utan levererade precis det man förväntar sig av AI-konst: stora bildskärmar med AI-genererade bilder och animeringar i starkt lysande färger. Det centrala verket var en digital ring som förändrades i takt med åskådarens rörelsemönster. Syftet var att visa hur världen ständigt förändras och anpassar sig efter yttre villkor. Allt var snyggt men förutsägbart.

Bild: www.royal.uk

I princip alla konferensbesökare såg verket eftersom man måste passera den för att komma till den stora partnerutställningen eller något av seminarierna. Till och med kung Charles fick en privat visning av installationen under sitt besök. Att många stannade till och interagerade med skärmarna visade att den väckte intresse. Men med känslan att det var en gimmick: en rolig upplevelse att testa på väg till något annat, snarare än konst att känna något för. Det är i alla fall min take-away.

Skulpturen som gick upp i rök

Då tyckte jag bättre om ett annat digitalt verk, Tree of Knowledge, av konstnären Beeple (Mark Winkelman), mest känd för sina NFT:er. Kritik mot AI och det högteknologiska samhället är ett återkommande tema i hans verk och så även i det här fallet. Tree of Knowledge handlar om den konflikt som uppstår hos människan som pendlar mellan stressen i det ständigt uppkopplade samhället och lugnet som uppstår i harmoni med naturen. Inte så banbrytande kanske men relevant i vår värld av information overload.

Inseechchjhjtallationen är en skulptur bestående av fyra stora LED-skärmar i en roterande box, där naturbilder växlade med ett massivt informationsflöde från internet. Besökarna kunde styra tempot med en spak, eller trycka på knappen “Choose violence”. Efter 666 tryckningar skulle verket självförstöras. Ett lika bokstavligt som symboliskt sätt att kommentera människans relation till teknik som AI – vi vet att utvecklingen kan bli destruktiv, men vi trycker på knappen ändå.  

Installationen var snygg och hade ett tydligt budskap. Dock var den på gränsen till effektsökeri: på konferensens sista dag sprängdes skulpturen som en sista performance från konstnären.  

AI i konsten – mellan fascination och friktion  

Trots skepsisen var det tydligt på SXSW att intresset för AI bland konstnärer växer. De flesta verk ställde inte frågan om maskiner kan skapa konst, utan vad det säger om oss människor. Några reflektioner

• Det går att träna AI på konst utan att stjäla från konstnärerna, men eftersom de stora tech-bolagen saknar vilja måste konstnärerna själva visa vägen. Vissa gör det genom rättsprocesser, andra genom att använda särskilda plattformar för kreatörer eller nya affärsmodeller, som i fallet The Hearth. 

• AI har definitivt en roll att spela i konsten. Men precis som i andra yrken är det rutinarbetet AI är bäst på. Att skapa standardillustrationer kommer knappast att föra konsten framåt eller gå att leva på.   

• Den verkliga potentialen ligger i händerna på konstnärer som vågar lyfta blicken från det självklara och använda AI som ett verktyg för att utforska, utmana och säga något nytt, snarare än bara presentera data på ett konstnärligt sätt. 

I slutändan handlar den bästa konsten, med eller utan AI, alltid om samma sak: vad det innebär att vara människa. 

Läs mer om AI-konsten på SXSW 2025 London.

SXSW® London 2025 Arts — LDN LAB

SXSW® London 2025 Arts — Grounding