Misstron mot techbolagen är reell. Europas autonomi, ungas mentala hälsa och vem som egentligen ska forma framtiden med AI var frågor som gick som en röd tråd genom SXSW London 2026. Men så länge det bara är prat och om ingen faktiskt agerar är det svårt att se hur det ska bli kunna bli en verklig förändring.
Den andra upplagan av SXSW London gick av stapeln i början av juni. Brainless var på plats under konferensens alla sex dagarna för att bevaka vad som sades om AI, media och tech.
Det slog mig direkt att en sak är annorlunda i år: AI-pratet är mer verklighetsförankrat.
Mindre hype och mer fokus på vad vi faktiskt kan förvänta i form av transformation och relevanta use cases. Men mer om det i en annan bloggpost.
Diskussionen som dominerade handlade inte om något helt annat; den växande misstron mot big tech.
Frågor som återkom i många föredrag:
Det är tunga frågor och svaren är allt annat än enkla. Vad värre är hur få lösningar som faktiskt erbjöds.
Behovet av att minska Europas beroende av de stora techbolagen kom upp om och om igen. Inte som en hypotetisk diskussion utan som ett reellt strategiskt problem.
Det är få som tror att någon över en natt stänger av knappen till de amerikanska molntjänsterna, men sannolikheten ärinte längre noll. Det fick vi en påminnelse om nyligen när Trump-administrationen tvingade Anthropic att stänga ute icke-amerikanska användare från sina nya AI-modeller Fable och Mythos, med följden att tjänsterna stängdes av för alla.
Frågan om vad Europa ska göra diskuterades i sessionen Can Europe Compete med Sir Nick Clegg, tidigare President for Global Affairs på Meta och brittisk vice premiärminister, numera General Partner på Hiro Capital. I panelen deltog även Luke Alvarez, CEO på samma bolag, och Financial Times-journalisten Tim Bradshaw.
(Fun fact: det var Clegg som under sin tid på Meta fattade beslutet att stänga Donald Trumps Facebook-konto efter den 6 januari.)
Han var tydlig med att Europa vaknat upp alldeles för sent och att satsningarna på grundläggande infrastruktur, stora språkmodeller och techbranschen i stort varit för små och för fragmenterade. Men Europa kan inte bygga allt självt. Det vore varken möjligt eller rimligt. Istället ska vi satsa på det som är kritiskt för vår autonomi, alltså infrastruktur ochspråkmodeller, och släppa sådant som inte är det, såsom infrastrukturdrift i molnet.
Luke Alvarez tillade att Europa till stor del missade både SaaS-vågen och LLM-vågen, trots starka historiska techbolag som Nokia och Ericsson. Men han var trots det optimistisk. Europas chans ligger i nästa fas: där AI och digitalisering möter den fysiska världen, såsom industri, tillverkning, hälsa, energi. Det är områden där Europa redan är starkt.
Problemet är inte brist på kompetens enligt Clegg som framhöll Europas fantastiska forskare, starka universitet och världsledande industrier. Problemet är fragmentering, villigt investeringskapital och förmågan att bygga riktigt stora tech-bolag. Att bygga breda LLM:er är extremt kostsamt, men Clegg hoppades på mer disruptiva och billigare modeller framåt.
Han arbetar nu med AI-legendaren Yann LeCun för att hitta en nisch där Europa kan göra skillnad.
Att de prioriteringarna stämmer väl med vad Brainless brukar prata om kändes extra så klart extra roligt.
En mer transatlantisk vy kom från OpenAIs UK-chef George Osborne. Hans bild var att Europa inte kommer kunna samlas kring egna språkmodeller som kan konkurrera med de stora. Istället handlar det om att hitta "fruktbara samarbeten" mellan regeringar och AI-bolag, som OpenAI. Vad det kan handla om varierar mellan olika länder men hanframhöll hälsa- och sjukvård samt utbildning som områden med störst potential.
På frågan om hur OpenAI ställde sig kring krav från den amerikanska administrationen att granska de mest avancerade AI-modellerna innan de släpps publikt, svarade Osbourne att man givetvis rättade sig efter det och uppmanade europeiska regeringar att vara smarta med hur de väljer att lagstifta kring AI för att kunna agera snabbt. Att det skulle finnas en risk att länder utanför USA inte skulle få tillgång till de senaste modellerna bedömde han däremot som osannolikt.
På det viset levererade han en klassisk leverantörs-story om att Europa kan fortsätta lita på amerikansk big tech.
Anthropic-historien ovan gör att det ännu mer blir en känsla av marknadsföringsprat än fakta.
En helt annan vinkel hördes i en panel med Mary Hubbard från WordPress, Joe Spisak från Reflection och Niall Firth från MIT Technology Review som talade om behovet av genuint öppna AI-modeller. De anser att frågan om vi vill ha slutna lösningar från västvärlden eller kinesiska öppna modeller är fel ställd och att det handlar om att modellerna för att bygga superintelligens borde tillhöra alla.
Mary Hubbard konstaterade att trots att OpenAI startade som en öppen organisation, ett initiativ för att säkerställa att AI-utvecklingen sker transparent och för hela mänskligheten, är det nu ett stängt bolag som drivs av kommersiella intressen. Hur gick det till? (Det enkla svaret är att det är dyrt att utveckla och träna modeller i den skala som de ledande företagen gör det, så om man vill vara med i racet, får man gå till dit pengar finns.)
Joe Spisak var inne på data; att tillgång till och kontroll över våra egna data kommer bli allt viktigare framöver. Folk vill veta hur information om dem används.
Hubbard formulerade det bäst:
Superintelligensen är på väg. Vi vet inte hur den kommer att påverka våra liv. Vill vi att personer som Elon Musk ska äga den?
Det är inte en retorisk fråga. Den som vinner AI-racet, dess värderingar kommer genomsyra vad framtidens AI faktiskt äroch vems information den har tillgång till. Techjättarnas och USAs eller Kinas? Ingen sade något om att de borde vara europeiska, vilket var mer än talande.
Och så: den fråga som väckte mest känslor på hela konferensen.
Vi vet vad som händer när big tech får bygga tjänster utan insyn och reglering. Facit: sociala medier.
Konsekvenserna med ökad psykisk ohälsa hos unga, mobbning, manipulation, radikalisering diskuterades i flera paneler. Den gemensamma slutsatsen: vi vaknade upp för sent.
I en panel med rubriken Is AI ready for Childhood med Julia Gillard, ordförande för Welcome Trust och Australiens tidigare premiärminister, Kanishka Narayan, UK Minister for AI och Online Safety, samt Dr. Giovanni Abrahão Salum chef för Child Mind Institute var alla eniga om att det är bråttom.
Dr Salum sammanfattade det:
Sociala medier har funnits i 20 år. Först efter 10 år vaknade regeringar upp och började se över lagstiftning. Skadan var redan skedd. Vi får inte göra samma sak med AI.
Han tillade att föräldrar de senaste två åren börjat hävda att AI påverkat deras barn att begå självmord och menar att det är bråttom att ta tag i problemet.
Julia Gillard, som var med och fattade beslutet i Australien om världens första åldersgräns för sociala medierm 16 år, höll med. När beslutet fattades blev det kritiserat för att ske på ovetenskapliga grunder, men Gillard menade att beslut ibland måste tas utan fullständig data. Nu börjar data från experimentet att komma in som visar att många unga inte vill ha olämpligt innehåll och är oroliga för faror på nätet, även om alla inte lika glada. Regeringar världen över tittar nu på att ta efter Australiens exempel, nu senast UK själva.
Kanishka Narayan framhöll att det gällde att hålla en tuff linje mot de mäktiga techbolagen och konstaterade att:
Barns säkerhet är ett kärnvärde och inte förhandlingsbart.
Fina ord, om de omsätts i praktiken.
I panelen Digital Playground pågick ett liknande resonomang. Skådespelerskan och barnrättsaktivisten Natalie Dormer lade fram skrämmande siffror bara från UK: sexuella övergrepp via nätet med utpressning har ökat 26 procent det senaste året. 4 000 barn i en nyligen gjord undersökning uppgav att de utsatts för utpressning online.
En annan av panelisterna, Chris Sherwood, CEO på barnrättsorganisationen NSPCC, berättade att tusentals föräldrar nu stämmer techbolagen för skador orsakade av sociala medier av deras barn. Kostnaderna för juridisk hantering ökar för bolagen, vilket kanske är den enda drivkraften som verkligen biter, menade han, och lade till att det inte kan ha varit det här sociala media-företagen såg framför sig när de skapade tjänsterna.
SnapChat nämndes som plattformen med flest fall av sexuella övergrepp mot barn. “Det är inte direkt vad SnapChat vill vara känt för.”
En representant från Roblox försvarade branschens arbete, men erkände det självklara: föräldrakontroller fungerar inte, för barn listar ut hur man stänger av dem. Ansvaret kan inte läggas på föräldrarna ensamma. Uppfriskande när de flesta leverantörer, nu senast Apple på sin utvecklarkonferens, fortfarande lägger hela ansvaret på föräldrarna, och inte heller, trots alla fina ord om värderingar lägger något ansvar på branschen.
Natalie Dormer formulerade det med en analogi som fastnade:
Du skulle aldrig ta med ditt barn till en lekplats om du visste att hundratals vuxna stod och tittade, statistiskt sett 10 procent av dem förövare, och sedan bara gå därifrån. Varför gör vi det online?
Svaret vet vi alla. Vi låtsades länge att det var annorlunda på nätet.
Även Chelsea Clinton, hälsoambassadör och vice ordförande för The Clinton Foundation, tog upp temat i panelen Does Mental Health Science Funding Need a New Paradigm in the Age of AI? I panelen ingick representanter från olika organisationer inom utbildning och ungas mental hälsa från USA, bland andra Dr Harold Koplewicz från Child Mind Institute.
Han satte fingret på något viktigt: techbolagen designar aktivt sina algoritmer för att dra in barn under skoltid med utmaningar som "vad har du packat i väskan?" Det är inte en bieffekt. Det är en strategi. Allt för att driva upp engagemang, marknadsandelar och annonsintäkter.
Det ansåg han var hänsynslöst och direkt skadligt på unga hjärnor som ännu inte är färdigutvecklade. Att få sociala mediaförbud liknande det som finns i Australien ansåg panelen var nödvändigt även om inte forskningen om det är rätt metod inte finns på plats ännu.
Att vänta är inte neutralt. Det är ett val.
Som en motpol lyfte panelen ändå möjligheterna med AI som ett verktyg på gott, bland annat nämndes ett system som sitter ovanpå TikTok och kan fånga upp signaler på självskadebeteende samt att fler kan använda AI som terapeut som annars inte hade kunnat få hjälp. Men att det inte uppväger skadan av de avsiktliga designval som techjättarna gör för att öka användandet trots kända risker.
Inte bara unga drabbas. Psykoterapeuten och författaren Esther Perel höll en av konferensens mest besökta och uppskattade sessioner; en reflektion om vad tekniken gör med oss som människor och med våra relationer.
Perel ställde frågan:
Hur många av er är det sista ni rör vid innan ni somnar er telefon? Och det första på morgonen? Hur många har en partner liggandes bredvid?
Då blev det knäpptyst i salen. Alla kände sig träffade.
Perel beskev den friktion vi utsätter oss för i den digitala världen som ett aldrig tidigare skådat socialt experiment. Hon pratade om att vi blivit "ambiguous presence", det vill säga fysiskt närvarande men mentalt frånvarande, alternativt fysiskt frånvarande men mental närvarande. Det är en term som ursprungligen använts för att beskriva förhållandet till Alzheimerpatienter, kidnappade, försvunna eller döda personer. Nu gäller den oss alla.
Du kan ha tusentals online-vänner. Men ingen som hämtar ditt recept på apoteket.
Slutligen berättade Perel om att hon nu studerade personer som har AI-flickvänner eller pojkvänner, som alltid är närvarande och ger bekräftelse. Det här är inget vi som art är förberedda på, var hennes slutsats. Hur det slutar vet ingen men det känns onekligen dystopiskt.
Digitalisering, AI och sociala medier är på olika sätt fantastiska och en gång skapade med goda intentioner om demokratisering av det fria ordet och att knyta människor samman. Att det inte blivit så vet vi alla.
Det har lett till en stor misstro mot big tech, vilket var en tydlig trend i vad det talades om på SXSW London 2026.
Sociala medier har visat att vi inte kan räkna med att leverantörerna självreglerar. Konsekvensen är mental ohälsa och polarisering i samhället drivet av algoritmerna. Nu finns rädslan att historien ska upprepa sig med AI med ännu större följder för människan.
AI är en av historiens mest transformativa teknologier. Att Europa inte påverka riktningen, utan att lämna över den till techbolagen (eller Kina) är oansvarigt.
Europas enda chans är att samla sig och fundera strategiskt på vad vi absolut måste ha kontroll över, vad vi faktiskt kan förlita oss på andra för, men framför allt hur vi kan hitta en egen nisch där vi kan vinna.
Definitionen av vansinne brukar ju sägas vara att göra samma sak om och om igen och förvänta sig ett annat resultat. Så kan diskussionen kring ett europeisk AI, infrastruktur och sociala medier kännas ibland, även om det börjar komma alternativ som europeiska sociala medie-plattformen W Social och den franska språkmodellen Mistral. Men de är undantag snarare än regel. Att diskussionen på allvar börjar ta fart är ändå ett steg in rätt riktning även om jag skulle vilja se mer.
Det var mina initiala spaningar. Fler bloggposter är på gång om var vi faktiskt står med AI-utvecklingen och det nya medielandskapet.